Dungen - Tio Bitar

Det är inte ofta jag lyssnar på andras rekommendationer om vilka skivor att köpa. Om någon berättar för mig om något nytt, säger jag vanligtvis "Ja, det lät coolt. Kommer Kolla in det på Spotify. Vet du om det finns på vinyl?" eller något liknande, men jag glömmer snart bort det igen. Dungen är et av undantagen. Dungen har jag upptäckt på grund av en rekommendation. I en skivaffär även.

Tio Bitar finns självklart på vinyl. Med gatefold omslag, for ordentlig svensk progg ska va' i gatefold omslag. Nu är det inte så at Dungen bara spelar progg. Bandet experimenterar med jazz, psykedelia, folk och, naturligtvis, rock från 60-talet, men reusltatet blir klassisk progg, svensk progg, och det låter helt enkelt asbra.

Gustav Ejtes skriver all musik och tekst, och han har produserat skivan. På Tio Bitar har han ändå med sig en handfull musiker. Den viktigaste är nog Reine Fiske (från bland annat Landberk) på gitarr, som har varit med på nästan alle av Dungens skivor, men Fredrik Björling på trummor är också viktig på den här skivan. Han har fattat at et riktig proggband ska ha en jazzig trummis. Med dubbla baskaggor, självklart.

Dungen låter som om dom skulle ha spelat inn sina skivor på slutet av 60-talet. Här får man fuzz-gitarr som Jimi Hendrix kunne ha vore stolt över, jazzpiano like svensk som Jan Johanson, gamla orgel och analogsynnther och Ejtes litt märkliga melodier, gärna flerstämmiga melodier. Några av låterna är ganske lugna  och melodiska, som till exempel Familj och En Gang I År Kom Det En Tår, medan andre kan vara bullriga, nästan hysteriska. Intro-låten är en av dessa.

For några år sen spelade Dungen här i Kristiansand under Quartfestivalen uten at jag visste om det, faktiskt uten at någon visste om det. Nästan. Om jag hade chansen igen, skulle jag gärna vilja varit där. Om dom kommer hit igen, kommer gja naturligtvis vara på plats. Till dess får jag lyssna på skivorna.